KÄRLEK

Ja Mikael bad mig gå. Jag försökte hålla mig kvar vid honom och jag trodde mig se att han egentligen ville följa med. Men han var stark nog att hålla emot. Jag ville tro att det var såhär. Men jag gick inte. Egentligen ville jag gå men i hans närvaro så blir jag paralyserad. Tillslut så får han höja rösten till mig och säger åt mig att gå. Och jag gick. Och vilket avslut. Påvägen hem så grät jag. Frågan är varför? Jo för att jag är kär! Kär i Mikael och gift med Andreas.
Olyckligt gift? Nej inte egentligen. Känslolöst gift? Ja!  Jag menar verkligen det när jag säger att jag skulle skilja mig för Mikaels skull och jag hade redan planerat hur jag skulle tala om detta för Andreas. Jag var i känslomässigt kaos. Jag är i känslomässigt kaos. Jag är kär i Mikael som inte vill ha mig.... Och jag kan tänka mig att skilja mig från Andreas vilken sekund som helst! Men jag är feg! Satans feg! Jag behöver tid för mig själv! Jag vill ha mig själv! Mig själv med inslag av spänning!