KÄRLEK

Jag har varit tillsammans med min man i snart 10 år. Ja shit det har minsann inte varit någon vacker resa på rosor under alla åren. När vi träffades så var jag 18 år. Överviktig och med grymt dåligt självförtroende. Att han inte var min drömprins kunde jag tala om redan då. För att vara ärlig så tyckte jag att han var ful. Visst är jag hemsk?  Han var inte ens snäll mot mig i börjagn och för att vara ärlig så tror jag att han hade mig i väntan på någon annan. En annan som aldrig kom och det blev vi. Han blev min första pojkvän. Jag ska inte förneka att jag inte var kär i honom för det var jag, men jag har aldrig kunnat säga att jag är riktigt stolt över honom. Dock var han min första pojkvän. Under hela skoltiden så var jag den tjejen som alla blev kompis med. Ingen ville ha mig som flickvän och jag var alltid den som stod ensam kvar vid de lugna låtarna i slutet på alla discon. Vem skulle vilja dansa med den feta? Nej jag stod bra där jag stod. Visst var jag alla killars kompis, jag var ju den som kände alla populära tjejer och kunde framföra deras önskemål om en chans, men kvar stod jag. Mitt hjärta brann för många och jag stod där med heta känslor och röda kinder men ensam kvar. Tjejen som ingen ville ha. Jag hatade högstadiet och gymnasiet.