KÄRLEK

Jag har skrivit ett sms till Mikael! Har dock inte vågat skicka det. Hur mycket ska man våga chansa i livet? Mitt ärliga svar skulle vara att det är bara att chansa och köra. I verkliga livet så är det inte så enkelt. Egentligen är det bara att köra och jag kommer att ångra mig om jag inte skickar det, men varför är jag så feg??

Sms: Åker iväg om en vecka. Vill ha känslan av dig med mig. Vill du ses på torsdag och ha hela natten med mig? Snälla?!

Jag offrar en hel natt på jobbet! En sjukskrivning! När Andreas tror att jag cyklar till jobbet så cyklar jag till Mikael. Jag är jävligt duktig på att ljuga!  Men när fan ska jag våga skicka smset?? Borde skicka nu! När ska jag ge upp?? Jag borde släppa Mikael nu! Nu! Nu! Nu! Kan inte! Och vill egentligen inte!

Man kan inte sluta önska sig mer än man redan har. Hade man varit totalt lycklig så tror jag säker att man kunde nöja sig med det man redan har, men när är man totalt lycklig? Jag är det inte! Jag har sista dagarna, mer än innan, försökt hitta mina känslor för Andreas, men de är precis som bortspolade. Jag är rädd för ensamheten och vet inte om jag någonsin kommer att träffa någon igen. Men skulle det vara så farligt? Kan jag leva ihop med Andreas bara för att han aldrig mer kommer att hitta någon mer som jag? Vem är jag att bestämma det? Han kanske hittar någon innan jag bara skrivit på mina skilsmässopapper! Jag har hotat med det ikväll igen. Säger hela tiden till honom att jag inte vill vara gift längre. Jag vill vara fri. Vill testa livet. Han håller mig hårt kvar. Jag vill vara fri. Jag vill inte vara kvävd av honom, vilket jag är just nu. Jag vill komma över mina känslor för Mikael. Han stör mer än han gör nytta just nu. Men om man träffar rätt så gör man ju rätt i att inte glömma. Fy fan vad jag vill ha Mikael just nu. Min kropp brinner. Tänk om jag är den rätta för Mikael och håller kvar vid Andreas? Jag behöver hjälp!

Ja jag försöker verkligen. Jag vill älska Andreas, men det går fan inte. Jag kämpar med varje liten del av min kropp, men den sparkar bara bakut! Har i sista dagarna varit fast i bokvärlden. Har läst Twilight seriens böcker. Fyra fantastiska böcker som har förtrollat mig. Som jag har njutit. Skrik, skratt och tårar har avlöst varandra. Det som förtrollar mig mest är att Mikael liknar Edward i filmen. Visst är jag den mest töntigaste människan i världen men jag lovar att Mikael är en kopia av Edward och jag är som besatt av honom. Kan jag hata mig själv mer? Nej! Jag vill ha Mikael så det gör ont i varje cell i min kropp. Jag vet att jag har lovat honom att inte höra av mig mer. men det svider i mina fingrar... Jag vill skriva till honom att jag vill ha honom. Hela honom. Sista dagarna så har jag haft andnöd och känslan av att jag inte kan leva utan honom. Jag har haft denna känslan förut, men kommit över den. Men detta innan jag haft honom mellan svala lakan. Känslan av svala lakan hjälpte mig en milisekund. Jag hann ikapp att andas. Men med en brinnande kropp som min så är det inte lätt att hitta till svalkan igen. Och jag vet att det bara är Mikael som kan få mig att brinn aoch svalkas på samma gång. Kom till mig, snälla Mikael.

Ja, satan med att de kan påverka mig så jävla mycket. En hel vecka har gått och jag kan bara inte njuta av att vara jag utan måste hela tiden ha ett mål i sikte. Ett onaturligt mål. Att få den jag inte kan få. Påsken har varit onaturligt trist. I lördags kunde jag inte hejda mig utan skickar ett mess till Joakim. Inte för att det är Joakim jag vill träffa utan vill ha Mikael. Men när inte Mikael är i stan så fick det bli ett mess till Joakim. Frågar snällt om han vill fira påsk med mig en stund. Han svarade inte. På söndagen när jag nyktrat till så var jag ganska glad för det. Men ändå lite putt för att han åter igen har segern i sina händer.
Plågas fortfarande av mina känslor för Mikael. Åhh gode gud vad jag vill ha honom. Han är som ett gift för mig. Mitt knark i ett drogmissbruk. Min ängel i ett helvete. Önskar jag kunde hata honom. Det vore så mycket enklare.

Jag vill verkligen inte titulera mig som olycklig. Ändå vet jag inte hur man ska vara om man titulera sig som lycklig. Jag tror att jag är lycklig. Ibland. Känner mig oftast som att jag kan skilja mig vilken sekund som helst. Varför ska man vara gift? Jag känner mig som Miss Misserable, eller hur det nu stavas. Jag letar alltid efter något mer spännande än det jag har. Strävar efter att hitta något mer spännande. Skäms inte ens för de gånger jag varit otrogen. Känner mig snarare stolt. Är jag snäll mot min Andreas? Nej, jag är en jävla häxa! Hur länge ska detta fortsätta? Ska jag våga kontakta Joakim i veckan? Nej jag väntar nog,

Har verkligen försökt att komma övre Mikael. Har verkligen försökt att älska Andreas. Inget av det har lyckats. Har tänkt på Mikael varje dag. När vi planerade utgång i helgen så fick jag panik. På  ett sätt så ville jag så gärna träffa honom och på ett sätt så ville jag inte se honom. Det blev det sista alternativet. Och det får kännas som det känns. Istället träffade jag Joakim. På ett sätt så är han lite av en "nödlösning" just nu. Det låter skitdumt men jag vet att jag kan få honom. Fast han har berättt att han inte tänder på mig och berättat att jag inte har något mer att hämta. Och jag har egentligen inget mer att hämta men spänningen överväger det mesta. Ialla fall så skulle han ringa på vägen hem, men det gjorde han inte, Jag ringde 2 ggr men han tryckte av samtalet. Förmodligen napp på någon annan brud. Svartsjuk? Ja lite. Men är glad att jag inte vet vadMikael gör. Sjukt jobbigt det här. Vågar kanske ringa Joakim i veckan? Eller så väntar jag på rätt tillfälle. Igen...

Ja Mikael bad mig gå. Jag försökte hålla mig kvar vid honom och jag trodde mig se att han egentligen ville följa med. Men han var stark nog att hålla emot. Jag ville tro att det var såhär. Men jag gick inte. Egentligen ville jag gå men i hans närvaro så blir jag paralyserad. Tillslut så får han höja rösten till mig och säger åt mig att gå. Och jag gick. Och vilket avslut. Påvägen hem så grät jag. Frågan är varför? Jo för att jag är kär! Kär i Mikael och gift med Andreas.
Olyckligt gift? Nej inte egentligen. Känslolöst gift? Ja!  Jag menar verkligen det när jag säger att jag skulle skilja mig för Mikaels skull och jag hade redan planerat hur jag skulle tala om detta för Andreas. Jag var i känslomässigt kaos. Jag är i känslomässigt kaos. Jag är kär i Mikael som inte vill ha mig.... Och jag kan tänka mig att skilja mig från Andreas vilken sekund som helst! Men jag är feg! Satans feg! Jag behöver tid för mig själv! Jag vill ha mig själv! Mig själv med inslag av spänning!

Ja vad skulle jag göra. Han ville inte ha mig. Samtidigt som jag grät som ett barn så kunde jag inte låta bli att vara arg. Varför hör han av sig efter 6 månader för att få sex en gång och sen tacka för sig. Och vansinnig på mig själv som blir kär. Om jag bara kunde hata honom.
Jag genomled veckan och när jag fick erbjudande om utgång på fredagen så sa jag ja! Och vem är den första jag ser ute? Mikael! Måste berätta för min kompis, Jonna, som jag är ute med. Jag berättar inte allt men jag berättar att han hört av sig och ville träffas och nu ångrat sig. Jag kände att jag ville prata med honom. Jävligt dumt gjort. För det första så blir jag bara så ledsen när jag ser hur han flirtar med tjejerna på dansgolvet. Jonna och jag dansar en stund, men när jag ser att han sitter ensam så går jag fram. Försöker få honom med mig ut för en förklaring. Blicken vill jag tro att den visar att han vill, men han säger att han inte vill prata. När jag berättar så säger han förlåt. Önskar jag kunde ta det till mig. Han ber mig gå!

När jag fått smset 10 min innan mitt arbetspass började så kunde jag inte annat än att gråta. Shit vad jag ville ha Mikael igen. På jobbet frågade de om det var något speciellt och jag kunde ju inte annat än att säga att det hade med Andreas att göra. Jag var tvungen att säga att vi bråkat. Detta var bara en enda jäkla lögn. Svarade på smset att jag lovade att inte höra av mig, om han inte vill det men frågade vaför. Fick svar att det var för att jag hade pojkvän och han ville inte vänta och smyga. Jag började analysera mig själv i molekyler och kunde lova mig själv att lämna Andreas för Mikaels skull. Trots tuffa funderingar så lovade jag mig själv att bli fri. Fick dock svar från Mikael att jag inte var intressant trots att jag skulle lämna Andreas. Vad skulle jag ta vägen?

Söndagen var hemsk! Jag ville inget annat än att träffa Mikael. Natten avslutades med att han höll om mig och berättade att jag var välkommen när jag ville. Tisdagen var den dagen jag planerat närmst och gud vad jag längtade. På söndagskvällen skickade jag ett sms och tackade för den mysiga natten. Fick inget svar. Anade att något var fel redan här. På vägen till jobbet på måndagen får jag ett sms. Där står det att Mikael inte kommer att vara i stan under veckan och att han skulle uppskatta om jag inte hörde av mig mer. Han tackade för den heta natten och önskade mig lycka till. På vägen upp till jobbet så fick jag en inre panik och började gråta. Shit jag var kär i killen! Fan med!

Efter fredagskvällen var jag helt salig och var så lycklig. Tänk vad känslorna kan ändras snabbt. Dumt av mig men vissa saker kan man bara inte hjälpa. På lördagen hade jag planer på att träffa en kompis och hennes man. Vi skulle ut och äta. Under kvällen kände jag mig otålig. Tänk om Mikael skulle ut. Vid midnatt kunde jag inte låta bli att skicka ett sms och fråga om han skulle ut och visst skulle han det. Jag visste att jag hade två kompisar som också skulle ut så jag bestämde mig för att gå ut jag med. Hinner inte mer än in på stället så är han där. Lika fin som kvällen innan. Han ser mig direkt och vi går ut, precis som kvällen innan. Grejen är den att denna kvällen vill jag har mer av honom. Beställer en taxi medan han hämtar ut sin jacka och åker sedan hem till honom. Vilken natt det blev. Denna fina kille. Vilken Gud. Mmm. Om jag var nöjd innan så behöver jag nog inte skriva vad jag var efter denna natt. Den var magisk! 100 % samspel både fysiskt och psykiskt.
Vid halv fyra började jag känna mig lite stressad, trots att jag skulle kunna göra vad som helst för att stanna där. Men vad skulle jag säga till min man? Kunde knappt ta mig därifrån, men jag visste ju att vi skulle ses på tisdag så jag fick snällt ta mig därifrån. När jag kommer hem så ligger min man och sover. åhh tårarna brände och jag ville åka tillbaka. Och framför allt så ville jag inte krypa ner och lägga mig brevid Andreas. Nej nu fick jag se till att bestämma mig!