KÄRLEK

Man kan inte sluta önska sig mer än man redan har. Hade man varit totalt lycklig så tror jag säker att man kunde nöja sig med det man redan har, men när är man totalt lycklig? Jag är det inte! Jag har sista dagarna, mer än innan, försökt hitta mina känslor för Andreas, men de är precis som bortspolade. Jag är rädd för ensamheten och vet inte om jag någonsin kommer att träffa någon igen. Men skulle det vara så farligt? Kan jag leva ihop med Andreas bara för att han aldrig mer kommer att hitta någon mer som jag? Vem är jag att bestämma det? Han kanske hittar någon innan jag bara skrivit på mina skilsmässopapper! Jag har hotat med det ikväll igen. Säger hela tiden till honom att jag inte vill vara gift längre. Jag vill vara fri. Vill testa livet. Han håller mig hårt kvar. Jag vill vara fri. Jag vill inte vara kvävd av honom, vilket jag är just nu. Jag vill komma över mina känslor för Mikael. Han stör mer än han gör nytta just nu. Men om man träffar rätt så gör man ju rätt i att inte glömma. Fy fan vad jag vill ha Mikael just nu. Min kropp brinner. Tänk om jag är den rätta för Mikael och håller kvar vid Andreas? Jag behöver hjälp!